|
Härader och rådhusrätter De administrativa och rättsliga enheter utgjorde ett geografiskt område, som låg till grund för ledung och gästningsskyldighet. Ledung var en organisation för att bygga upp och bemanna skepp för härnadståg. Gästningsskyldighet innebar att bönderna skulle försörja kung och stormän under deras besök. Häradstinget (hundaretinget / skeppslagsting) var den rättsskipande instansen och rättsprocessen var från början muntligt. Häradet indelades i sin tur i underavdelningar, domkretsar som i princip sammanföll med en eller flera socknar. Några skriftliga protokoll i häradsrätterna förekom inte under medeltiden. I städerna organiserade man efter tyskt mönster. Stadens styrelse utgjordes av ett råd. Detta råd skulle bestå av borgmästare och rådmän. I Stockholm utsågs sex borgmästare och trettio rådmän. En särskild kunglig fogde bevakade kungens intresse. Rådhusrätten var det rättskipande organet och skulle bestå av en tredjedel av stadsrådet. Stockholms rådhusrätt skulle enligt Magnus Eriksson bestå av två borgmästare och tio rådmän tillsammans med fogden. Senare under 1400-talet fastställdes att städerna skulle ha 2 borgmästare och 12 rådmän. Endast fastighetsägare i staden var valbara till rådmän. I större städer fanns även en underrätt kallad Kämnärsrätt. Denna bestod av fogden och två rådmän, som dömde i mindre mål. I rådhusrätten fördes redan under medeltiden protokoll och dessa benämndes tänkeböcker. I häradet var häradsrätten det rättskipande organet. Häradsrätten leddes av en häradshövding (domare i hundareting). Häradshövdingen skulle, enligt landslagen, utnämnas av kungen utifrån tre kandidater, som häradsborna utsett. Häradshövdingen ledde förhandlingen och hade till uppgift att tolka lagen och uttala sig om detta i målet. Själva sakfrågan avgjordes i olika former beroende på vad det var för mål. Det fanns tre typer av mål, vittnesmål, dulsmål och nämndemål. I vittnesmål avgjordes sakfrågan av vittnen och i dulsmål av edsvurna personer. Vid nämndemål skulle sakfrågan avgöras av en nämnd, som tillsattes för det specifika målet inför respektive ting. Då landslagarna infördes blev denna nämnd alltmer permanent och satt under hela tinget. I början av 1400-talet ansågs alla mål vara nämndemål. Häradsnämnd kunde bestå av upp till 12 ledamöter, vilka kallades nämndemän. Nämndemännen kom från olika delar i häradet. Det var aktade och pålitliga byamän, som valdes till denna förtroendepost. Den äldsta nämndemannen fick hederstiteln häradsdomare. Nämndemännen fick avlägga en ed. Nämndemannaeden från 1442 är den ed, som fortfarande gäller. Häradstinget var förutom en instans för rättsskipning, även ett forum där t.ex. nya skattepålagor ventilerades godkändes eller avvisades. Vid avvisning av nya skattepålagor, kom häradet i konflikt med centralmakten. Genom årens lopp växlade denna balans mellan central och decentraliserad, lokal makt. Även vid tider, då det rådde envälde, utnyttjades den lokala makten av kungamakten, då denne stod i konflikt med riksråd och aristokratin. Ett exempel på detta är när kung Karl XI genomförde den s.k. reduktionen, då stora gods från adeln drogs in till statens ägor.. Lagstiftningen utgjordes ursprungligen av hednalagarna, där släktfejder och blodshämnd troligen var viktiga inslag. Senare vid tiden då landet kristnades kom landskapslagarna och edsöreslagarna. Edsöreslagarna var särskilda stadganden som bl.a. i Östgötalagen inarbetades i den s.k. edsöresbalken. Brott mot edsöreslag kallades edsöresbrott och medförde hårdare straff än andra lagar. I samband med att de olika landskapen började fogas samman till en riksenhet och centralmakten stärktes, kom Magnus Erikssons landslag till 1335. Denna kom efterhand att tillämpas av samtliga landskap och gällde från sekelskiftet mellan 13- och 1400 talen för hela riket. För städer stiftades en särskild stadslag. Redan tidigare hade det funnits stadslagar och Björköarätten är den mest kända. Björköarätten var ursprungligen en lag som gällde Birka. Senare kom den att även gälla Sigtuna och Stockholm samt i ett antal andra städer på fastlandet. Den skilda lagstiftningen för stad och landsbygd gällde ända fram till 1734 års lag. 1734 års lag gällde för alla svenska invårare, oavsett om de bodde i staden eller på landet. I lagen fanns det dock kvar några bestämmelser som endast gällde för städernas invånare, t.ex. giftorätt och arvsrätt. Vid 1734-års lagstiftning minskades häradsnämnden betydelse genom att nämnden som skulle bestå av 12 ledamöter, skulle vara enhällig för att nämndens utlåtande skull ta över häradshövdingens beslut, om dessa inte var överens. Nämnden var dock beslutsför om minst 7 ledamöter var närvarande. Fram till 1823 hade det inte funnits någon fastställd ordning för tillsättning av nämndemän. Oftast var det nämnden självt, som vid behov utsåg nya ledamöter. 1823 bestämdes att bönderna själva vid sockenstämman skulle utse nämndemän. Dessa förtroendemän skulle tillhöra bondeståndet och bo inom häradet. Nämndemännen valdes på livstid. 1872 fick alla som var röstberättigade vid kommunalstämman rätt att utse nämndemän. Dessa valdes på 6 år och även de som inte tillhörde bondeståndet var valbara, med undantag av de som var i statens eller kungens tjänst.. .
|